Förutom att det känns bra att springa (det här med Sydis gym alltså, en större fördel än man insett – så mycket lättare att träna när man kan göra det direkt efter jobbet och inte behöver ta sig någonstans extra) så börjar kroppen också svara på bättre kost etc. Känner att jag behöver gå ner ett par kilon – av både estetiska och löparmässiga skäl… Och jag är på rätt väg.

Så. Ny vecka. Inga tecken på förkylning än så länge. Kör vi!

Så.

Min plan: iForms schema för lättränade personer (varar i fyra veckor, men jag drar ut det lite och landar nog på ca sex), dvs tre löpträningar i veckan med efterföljande (reducerad) styrketräning a la Paolo Roberto (fokus armar och mage). Och så full Paolo-träning två gånger i veckan. Jag börjar dock lite lättare de första två veckorna, jag har lärt mig att jag ofelbart blir förkyld om jag går från noll till hundra. Så fort vädret tillåter (=april) tänker jag mig löpning utomhus (måste klura ut en bra runda bara, jag tror inte det blir av om jag måste gå till Pildammarna, springa och sedan gå tillbaka).

Det känns riktigt bra det här, kul att ha milen att se fram emot i augusti också.
Då kör vi då!

Lyssnade förresten på ett P1 Sommar-program medan jag sprang. Det gick över förväntan. Inget som störde rytmen, men ändå något som uppehöll tankarna på annat än trötthet. Kanske ett tips?

Imorse lurade den mig litegrann med att bara göra sig påmind i lederna – knäna har onekligen tagit en hel del stryk och höften smärtar, jag kände mig nästan som en nittioåring när jag stegade ur sängen… Efterhand har också musklerna hakat på. Låren. Ryggen. Magen. Armarna. Jag vill inte tänka på hur det blir imorgon, när träningsvärken slår ut i full blom…

I vilket fall så är jag fortfarande lite hög på vetskapen att vi faktiskt genomförde den där milen. En och en halv timmes löpning, det är ju inte klokt! 84 minuter, det är som en hel romantisk komedi, nästan en fotbollsmatch. Steg efter steg, taktfast, genom fält, åkrar, regnbågar och tomatodlingar. En bedrift jag sent ska glömma.

Jag får också säga att jag blev lite löparpeppad. Hela den där mentala blockeringen: att jag inte orkar, att det är alltför jobbigt – är helt borta. Vad är väl ett varv runt Pildammarna (Obs! Parken, inte bara dammen) i jämförelse med att jogga en hel mil? Med lite styrketräning till kan det bli riktigt bra, även för de stackars gamla lederna. Jag kanske är en joggare, trots allt? En sådan där fräsch, pigg kvinna i sina bästa år som äter sallad till lunch och smörjer sig med väldoftande krämer innan hon skuttar i väg och handlar nybakade rågbröd till helgfrukosten… Vi kanske inte ska driva det här för långt, förresten.

Hur som helst – tack alla för den gemensamma styrkan, för att ingen gav upp på förhand eller under tiden – jag ser framemot nästa år, då vi ska under 60 minuter!

Bokcirkeln är bäst.

Även på att jogga.

Jag skulle ju som sagt springa järnet i Blekinge men under min första runda på ca 2,5 km får jag skoskav utav alla myggbett som jag fick på fötterna kvällen innan.. Dessutom är mina knän inte riktigt anpassade för att springa långa sträckor. Ja, så var det med det.

Hmm, ska jag lägga detta inlägg under Mög, Ursäkter eller Motivation…?

Anyway, i måndags körde jag igång med Paolos 15 minuters-träning igen och igår (tisdag) sprang jag tolv minuter. Jag får helt enkelt hoppa över de pass jag missat, som var menade att trappa upp antalet minuter, och gå direkt in där jag skulle ha varit. Vilket alltså för tillfället innebär tolv minuter efter uppvärmning.

Jag kommer knappast att ha den form jag hoppades när våra planer sjösattes, men jag känner ändå att jag är på rätt väg – och absolut att den här utmaningen gett mig väldigt mycket. I motivation, i insikten att det är möjligt – och kanske också en liten skärva av förhoppning om att jag en dag faktiskt kommer att njuta när jag lunkar runt mina 5 km (som är den sträcka jag tänkte köra efter bokcirkeln) tre gånger i veckan.

Däremot är jag väldigt nyfiken på hur det går för er andra? Fanny kör säkert sina powerwalks och Lisa var ju så bra igång på Gotland, men hur har det gått nu? Och hur har Saras träningsliv förändrats med äktenskapet…?

Förresten – imponerande rapport från Gotland, Lisa! Uppe i 40 minuters löpning nu, eh? Du vet, sådant sätter enorm press på mig.

Och nu är det bara drygt fem veckor kvar…