Stolthet och värkande leder

Kroppen värker.

Imorse lurade den mig litegrann med att bara göra sig påmind i lederna – knäna har onekligen tagit en hel del stryk och höften smärtar, jag kände mig nästan som en nittioåring när jag stegade ur sängen… Efterhand har också musklerna hakat på. Låren. Ryggen. Magen. Armarna. Jag vill inte tänka på hur det blir imorgon, när träningsvärken slår ut i full blom…

I vilket fall så är jag fortfarande lite hög på vetskapen att vi faktiskt genomförde den där milen. En och en halv timmes löpning, det är ju inte klokt! 84 minuter, det är som en hel romantisk komedi, nästan en fotbollsmatch. Steg efter steg, taktfast, genom fält, åkrar, regnbågar och tomatodlingar. En bedrift jag sent ska glömma.

Jag får också säga att jag blev lite löparpeppad. Hela den där mentala blockeringen: att jag inte orkar, att det är alltför jobbigt – är helt borta. Vad är väl ett varv runt Pildammarna (Obs! Parken, inte bara dammen) i jämförelse med att jogga en hel mil? Med lite styrketräning till kan det bli riktigt bra, även för de stackars gamla lederna. Jag kanske är en joggare, trots allt? En sådan där fräsch, pigg kvinna i sina bästa år som äter sallad till lunch och smörjer sig med väldoftande krämer innan hon skuttar i väg och handlar nybakade rågbröd till helgfrukosten… Vi kanske inte ska driva det här för långt, förresten.

Hur som helst – tack alla för den gemensamma styrkan, för att ingen gav upp på förhand eller under tiden – jag ser framemot nästa år, då vi ska under 60 minuter!

Bokcirkeln är bäst.

Även på att jogga.